Afrikansk buffel i Mikumi nationalpark, Tanzania : Kristina Hennix Afrikansk buffel i Mikumi nationalpark, Tanzania Dik-antilop i Ruaha, np, Tanzania  Dik-dikantiloper (Madoqua) är ett släkte av små, graciösa och finlemmade djur som tillhör familjen dvärgantiloper eller gasellantiloper som de också kallas. Honan hos dik-dikarna är ovanligt nog större än hanen. De har stora öron, långa halsar och ofta en hårtuss på huvudet. Mycket små horn, mellan 3 till 7 centimeter långa och små svansar. Den största av arterna är Kirks dik-dik och den kan komma upp i en vikt på ungefär 7 kilogram och ha en mankhöjd på runt 45 centimeter. Man hittar dik-dikarna främst i östra Afrika där de håller till på träd- och busksavanner. De är djur som behöver bra skydd emot rovdjur så de brukar inte ofta bege sig ut på de öppna savannerna. Deras diet består av skott, knoppar och blommor. De lever i par med ett revir på ungefär 12 hektar (Wikipedia). Elefant i Mikumi np, Tanzania Elefanter i Mikumi np, Tanzania  Savannelefant eller stäppelefant (Loxodonta africana) är en art i släktet afrikanska elefanter och världens största landdjur. På grund av jakten efter elfenben och levnadsområdets omvandling försvann savannelefanten från många regioner av sitt ursprungliga levnadsområde. Det gäller främst västra Afrika. Den största populationen förekommer idag i östra och södra Afrika men även där är den ofta begränsad till nationalparker och andra skyddsområden. Underarten Nordafrikansk elefant (Loxodonta africana pharaohensis) som fram till 1800-talet förekom vid Sudans kustlinje och i Eritrea anses som utdöd (Wkipedia)
Elefant i Ruaha np i Tanzania  Gammal ensam elefanthanne Elfant, ung, i Ruaha np i Tanzania  Elefantsällskap i Ruaha np i Tanzania Elipsvattenbock i Ruaha np, Tanzania  Ellipsvattenbock (Kobus ellipsiprymnus) är en art i släktet vattenbockar. Två underarter finns, K. ellipsiprymnus ellipsiprymnus som anses bilda holotyp för arten och K. ellipsiprymnus defassa. Den sistnämnda skiljer sig främst från K. ellipsiprymnus ellipsiprymnus genom att den vita pälsteckningen på bakdelen har formen av en ring istället för en fläck. Ellipsvattenbocken är dagaktiv, utom i områden där den jagas av människan, där den oftast är mest aktiv på natten. Honorna lever i flockar på omkring 5 till 10 djur, men ibland kan de samla sig till större hjordar. Hanarna hävdar revir och parar sig med de honor som finns inom det. Fortplantning kan ske året om och honan får oftast bara en kalv per dräktighet. Dess habitat är framförallt områden med gräsmarker, som savanner, där det också finns en inblandning av skog. Födan består av huvudsakligen av gräs, men även av en del blad från olika buskar och träd. Helst besöker den ett vattenhål eller en flod varje dag för att dricka  (Wikipwedia) Elipsvattenbock i Ruaha nationalpark Elipsvattenbockar i Ruaha np, Tanzania
Elipsvattenbockar i Ruaha np, Tanzania  Ellipsvattenbock (Kobus ellipsiprymnus) är en art i släktet vattenbockar. Två underarter finns, K. ellipsiprymnus ellipsiprymnus som anses bilda holotyp för arten och K. ellipsiprymnus defassa. Den sistnämnda skiljer sig främst från K. ellipsiprymnus ellipsiprymnus genom att den vita pälsteckningen på bakdelen har formen av en ring istället för en fläck. Ellipsvattenbocken är dagaktiv, utom i områden där den jagas av människan, där den oftast är mest aktiv på natten. Honorna lever i flockar på omkring 5 till 10 djur, men ibland kan de samla sig till större hjordar. Hanarna hävdar revir och parar sig med de honor som finns inom det. Fortplantning kan ske året om och honan får oftast bara en kalv per dräktighet. Dess habitat är framförallt områden med gräsmarker, som savanner, där det också finns en inblandning av skog. Födan består av huvudsakligen av gräs, men även av en del blad från olika buskar och träd. Helst besöker den ett vattenhål eller en flod varje dag för att dricka  (Wikipwedia) Flodhäst i Ruaha np, Tanzania  Flodhäst (Hippopotamus amphibius blir 3–4,2 m lång och 1,6 m hög. Den väger 1500–3200 kg och är därmed världens fjärde tyngsta landlevande däggdjur, efter de två arterna elefanter samt trubbnoshörning. Den har kraftig bål, korta ben och stort huvud med långa hörntänder, som hos hanen kan bli upp till 50 cm långa i underkäken, räknat från roten. Flodhäst lever i grupper om vanligen 15–30 djur. En grupp består av honor och ungar, vilka lever inom ett revir som patrulleras av en ensam, dominerande hane. Hanarna strider ofta om dominansen och använder då sina långa hörntänder som vapen. Flodhäst tillbringar dagen i vatten för att hålla sig sval. Efter solnedgången ger den sig upp på land för att äta och tar sig fram längs stigar till betesmarkerna, som kan ligga 2–5 km bort. Den sätter där i sig stora mängder gräs och återvänder till vattnet i gryningen. Arten förekommer i Afrika söder om Sahara. Den har jagats mycket för köttets skull och har på många håll minskat kraftigt. Flodhäst har stor betydelse för energibalansen i vattnet genom att den hämtar föda på land och avger spillningen i vattnet, vilket gynnar bl.a. fiskproduktionen. I och med att människan blivit medveten om denna gynnsamma effekt skyddas arten nu på många håll (Nationalencyklopedin). Flodhäst  i Mikumi nationalpark, Tanzania Giraff käkar på buske i Ruaha np  Giraff käkar på buske i Ruaha np Giraffamilj i Mikumi nationalpark, Tanzania
Giraffer i Mikumi np, Tanzania  Kvällsmöte med giraffer i Tanzania Giraffkärlek  MIkumi nationalpark, Tanzania  Vänslande giraffer Giraffkärlek  MIkumi nationalpark, Tanzania  Vänslande giraffer Giraffuppvaktning i Mikumi nationalpark, Tanzania  Giraffparning på gång i Mikumi nationalpark, Tanzania Gnu i Mikumi nationalpark, Tanzania
Gnuer och impala i Mikumi, Tanzania Gnuer i Mikumi, Tanzania  Gnuer (Connochaetes) (även gnuantiloper) är flocklevande hovdjur av antiloptyp, oftast klassificerade inom underfamiljen gräsätande antiloper. De lever i södra och östra Afrika, i stora hjordar som ibland kan innehålla upp till 100 000 djur (Wikipedia). Gnuer i Mikumi np, Tanzania  Strimmig gnu (Connochaetes tauriʹnus), kallas också vitskäggig gnu eller bara gnu, blir 190–240 cm lång och har en mankhöjd av 128–140 cm. Hanar kan väga upp till 230 kg, honor 160 kg. Den är askgrå med svarta tvärstrimmor på främre delen av kroppen, och hos vissa populationer är skägget vitt. Det är den mest kända och den vanligare av de två arterna. I vissa områden vandrar gnuer årligen mellan olika födosöksområden under torrtid och regntid. De kan då dra fram i hjordar på upp till 100000 djur över t.ex. Serengetislätte i Tanzania. Tusentals gnuer dör under vandringarna, framför allt när de skall ta sig över floder. Många blir också tagna av nilkrokodiler, som inväntar hjordarnas årliga återkomst. Gnuhanar är kraftigt revirhållande, och även under vandringarna etablerar de tillfälliga revir så fort de stannar upp. Bland stationära populationer upprättar hanarna större revir, medan honor och ungdjur drar fram mellan reviren. Honan föder efter ca 8 månaders dräktighet en kalv vid varje tillfälle (Nationalencyklopedin). Impala i Mikumi np, Tanzania Impala och gnu i Mikumi nationalpark, Tanzania  Kvällsmåltid på savannen
Impalaskelett i Ruaha np Lejonblick  Lejohanne i virögat, Ruaha np,Tanzania Lejon blängande i Ruaha np Lejonfamilj i julatfonsvila, Ruaha np Lejonhanne i Ruaha np fixar oss med blicken
Lejonhanne, ung, i Mikumi nationalpark, Tanzania Lejonhanne, ung, i Mikumi nationalpark, Tanzania Lejonpar i Ruaha np, Tanzania Lejonpar i Ruaha np Lejonspaning i Ruaha nationalpark
Lejonvila i Ruaha np, Tanzania Mangust vid Ruaha River Lodge Mangust vid Ruaha Rive Lodge  Manguster (Herpestidae) är en familj i däggdjursordningen rovdjur. Flera arter i familjen kallas mungo (bland dem indisk mungo), och detta ord används ofta synonymt med manguster. Även surikater tillhör familjen manguster. Mangusternas ursprungliga levnadsområde ligger i Afrika, södra Asien och sydvästra Europa (Wikipedia). Rödnäbbad oxhackare i Mikumi nationalpark, Tanzania  Rödnäbbad oxhackare (Buphagus erythrorhynchus) är en fågel i familjen oxhackare inom ordningen tättingar. Oxhackare är sociala djur som livnär sig av insekter och deras larver. För att komma åt födan vistas de ofta på ryggen av stora vilda eller tama däggdjur. De letar i pälsen av dessa djur efter parasiter och plockar dem med sina kraftiga näbbar. För gräsätare fungerar de även ibland som varningssignal mot predatorer. Arterna har kraftiga fötter och god flygförmåga. Fjäderdräkten är mestadels ljusbrun. Arterna skiljer sig på näbbfärgen. Fåglarnas bon placeras i håligheter, ofta i väggar, och fodras med hår från värddjuret. Honan lägger vanligen två eller tre ägg. Savannbabian mediterar i Ruaha np
Savannbabian-famil i Ruaha np Savannbabianer i Ruahaha np  Savannbabian (Papio cynocephalus) är en art i släktet babianer som tillhör familjen markattartade apor. Individerna är aktiva på dagen och vistas ofta på marken. Där går de på fyra fötter. De har bra förmåga att klättra i träd och gömmer sig på natten ofta i dessa. Lever i grupper med 20 till 180 individer. Ibland har en flock upp till 300 medlemmar.Gruppen består av flera vuxna hanar och honor samt deras ungar. Liksom hos alla babianer finns hos bägge kön en utpräglad hierarki och ett komplext socialt beteende. Savannbabianer är allätare. Valet av födan är beroende av årstiden och utbudet. De äter även andra växtdelar som rotfrukter, rötter, frön, gräs, blad och bark. Födan utgörs även av insekter och andra ryggradslösa djur, ägg och mindre ryggradsdjur (däribland hardjur, unga antiloper och andra små primater som gröna markattor) (Wikipedia). Schabrakschakal i Mikumi np, Tanzania  Schabrakschakal eller svartryggad schakal (Canis mesomelas) tillhör familjen hunddjur som förekommer i Afrika. Schabrakschakalen äter främst små ryggradsdjur som möss, hardjur, småfåglar och deras ägg samt ödlor. Födan utgörs även av insekter som gräshoppor och skalbaggar samt av andra ryggradslösa djur. Dessutom äter arten några växtdelar. Större flockar av schabrakschakaler jagar ibland ungdjur av gaseller. I östra Afrika följer schakalen efter lejonflockar och väntar tills de lämnar kadavren av ett dödat djur kvar och sen äter den resten (Wikidpedia). Stäppzebra i Mikumi np, Tanzania  Stäppzebra (Equus quagga), även vanlig zebra, tillör familjen hästdjur (Equidae) och ordningen uddatåiga hovdjur (Perissodactyla). Dessa djur är mycket sociala och lever i familjegrupper som består av en hane, en eller flera honor och deras ungdjur. Gruppens storlek är avhängig områdets kvalitet. Ibland förekommer stäppzebror i särskilt stora hjordar tillsammans med andra zebraarter eller andra djur, till exempel gnuer. Stäppzebran föredrar korta grässorter men är inte beroende av dessa. Därför förekommer de även i skogiga regioner. Ofta är stäppzebror de första gräsätande djur i ett område där gräset nyss har vuxit. Först när de har minskat gräsets höjd till en viss nivå följer andra arter som gnuer och gaseller. Natten tillbringar de vanligtvis på öppna områden där fiender lätt kan upptäckas. Därför är minst en individ vaken för att vakta gruppen (Wikipedia). Vårtsvin i Ruaha np, Tanzania  Vårtsvin (Phacochoerus africanus) är ett klöv- och svindjur med vårtigt huvud och uppåtstående, ibland 60 centimeter långa betar (överkäkens hörntänder). Vårtsvinet finns huvudsakligen i östra och södra Afrika, bland annat i Ngorongoro. Utbredningsområdet sträcker sig från Mauretanien och Etiopien söderut till Namibia och Sydafrika. Habitatet utgörs av öppna landskap som savanner och öppna skogar. I motsats till de flesta andra svindjur är vårtsvin aktiva på dagen; bara under dagens hetaste timmar vilar de i buskansamlingar eller under träd. De gömmer sig på natten i grottor, tomma termitbon, men främst i bon som tillfälligt lämnats av nattaktiva jordsvin (Wikipedia).
Vårtsvin i Ruaha np, Tanzania  Vårtsvin (Phacochoerus africanus) är ett klöv- och svindjur med vårtigt huvud och uppåtstående, ibland 60 centimeter långa betar (överkäkens hörntänder). Vårtsvinet finns huvudsakligen i östra och södra Afrika, bland annat i Ngorongoro. Utbredningsområdet sträcker sig från Mauretanien och Etiopien söderut till Namibia och Sydafrika. Habitatet utgörs av öppna landskap som savanner och öppna skogar. I motsats till de flesta andra svindjur är vårtsvin aktiva på dagen; bara under dagens hetaste timmar vilar de i buskansamlingar eller under träd. De gömmer sig på natten i grottor, tomma termitbon, men främst i bon som tillfälligt lämnats av nattaktiva jordsvin (Wikipedia). Öronhund i Ruaha np, Tanzania  Öronhunden eller öronräven (Otocyon megalotis) är ett rovdjur som tillhör familjen hunddjur (Canidae). Den lever i savannen i två från varandra skilda regioner i östra och södra Afrika. Arten skiljer sig från andra hunddjur genom sin tanduppsättning och sin föda som främst består av termiter. Öronhunden bildar mindre grupper av två till fem vuxna individer och deras ungar. Arten livnär sig huvudsakligen på insekter och där främst på termiter. När termiternas antal minskar på grund av väderförhållanden äter öronhunden andra insekter som skalbaggar eller andra leddjur som spindlar, hopprätvingar, fjärilar och skorpioner. I viss mån ingår även mindre däggdjur, fåglar och deras ägg samt kräldjur och frukter i födan (Wikipedia). Östlig jordekorre Östlig jordekorre i Ruaha np, Tanzania Östlig jordekorre i Ruaha np, Tanzania  Jordekorre (Xerus rutilus). Utbredningsområdets västra gräns sträcker sig från Sudans östligaste spets söderut till norra Tanzania. Jordekorren vistas i låglandet och i bergstrakter där den når 2000 meter över havet eller lite till. Habitatet utgörs främst av torra savanner, buskmarker och odlade områden (Wikipedia).
Östlig svartvit guereza i Udzungwa, Tanzania Östlig svartvit guereza i Udzungwa, Tanzania  Östlig svartvit guereza (Colobus guereza) är en art i familjen markattartade primate.Den östliga svartvita guerezan lever i centrala Afrika. Utbredningsområdet sträcker sig från Guineabukten till Etiopien och Kenya. Habitatet utgörs av tropiska regnskogar och galleriskogar i låglandet och i bergstrakter. Den här apans långa, vita man användes förr till att göra traditionella afrikanska huvudprydnader. I legenderna var arten en budbärare från gudarna tack vare sin vana att sitta tyst, som i bön, ibland trädtopparna. Det största hotet mot arten är skogsavverkningar för träproduktion eller för etablering av jordbruksmark. I västra delen av utbredningsområdet jagas primaten för pälsens skull. På grund av det stora utbredningsområde listas östlig svartvit guereza av IUCN som livskraftig (Wikipedia).