 1 |
 2 Bagge i blad Aspglansbagge Chrysomela populi) art inom familjen bladbaggar. Den blir 10–12 mm lång. Täckvingarna är röda, huvud och halssköld är mörka. Arten förekommer allmänt på unga aspskott i nästan hela landet (Nationalencyklopedin). |
 3 |
 4 |
 5 Bitbock (Spondylius buprestoides) – lockas i bland av terpentin och träfolja. En skalbagge i familjen långhorningar. Den är 10 till 24 millimeter lång. Jämfört med andra långhorningar har den mycket stora och kraftfulla käkar. Bitbockens larver lever på torrakor av tall och i undantagsfall stående död granved. |
 6 Bitbock (Spondylius buprestoides) |
 7 Bitbock (Spondylius buprestoides) |
 8 Blodröd ängstrollslända (Sympetrum sanguineum) flyger gärna vid stillastående och långsamt rinnande vatten, samt vid dammar och diken. Det är en vanlig art som finns från Skåne i söder upp till Dalarna och Gästrikland. Hanen är intensivt röd medans honan är mera orange. Benen är helsvarta, liknande art som också har svarta ben är Svart ängstrollslända. Vingarna är genomskinliga och längst ut på vingarna har den vingmärken som är mörk i mitten och ljusare brunrött i kanterna. |
 9 Blå jungfruslända Blå jungfruslända (Calopteryx virgo) är en art i insektsordningen trollsländor som tillhör familjen jungfrusländor. Den blå jungfrusländans hane har blåfärgad kropp och blå vingar som saknar vingmärke. Honans kropp och vingar är vanligtvis mer brunaktiga, med vitt vingmärke. Det förekommer dock några olika färgformer hos honorna, med variationer i vingfärgens nyans och utbredning. Även hos hanarna finns det variationer med avseende på detaljer i kroppsbyggnad och färgnyans, med dessa är färre och ovanligare. Detta har gjort att arten anses ha flera underarter. Vingbredden är omkring 65 millimeter och bakkroppens längd är 33 till 39 millimeter. Den blå jungfrusländan föredrar habitat med rinnande vatten, som bäckar och åar, gärna med grusbotten. Hanen är ovanligt revirhävdande och till skillnad från de flesta andra trollsländearters hanar så uppvaktar han honan inför parningen genom att utföra en speciell flykt omkring henne. Efter parningen lägger honan äggen, ibland tillsammans med hanen och ibland ensam, i stjälkarna på vattenväxter. Utvecklingstiden från ägg till imago är i Sverige två till tre år och flygtiden är juni till augusti (Wikipedia). |
 10 Fluga |
 11 Dagslända Dagslända av arten Ephemera vulgata. Den blir 16-25 mm lång och är vanlig vid små bäckar och sjöar med klart vatten och sandbotten. Dagsländor (Ephemeroptera) har världsvid utbredning och omfattar ca 3 000 arter, varav 58 i Sverige. Gruppen indelas i närmare 40 familjer, varav åtta är representerade i Sverige. Dagsländor är kända sedan karbon och perm och är därmed den äldsta kända vingade insektsgruppen. Storleksmässigt varierar de svenska dagsländor från några milimeter (Slamsländor, Sporsländor och Damsländor) upp till ca 25 mm (Sandsländor). De flesta dagsländor lever i strömmande vatten men det finns några arter som också påträffas i sjöar och lugnvatten. Att dagsländorna endast lever en dag, där de kläcks på morgonen och dör på kvällen efter äggläggning, är en sanning med modifikation. Ofta kan de leva upp till flera dagar innan de parar sig och lägger sina ägg och dör. (Nationalencyklopedin mfl). |
 12 |
 13 Parande flicksländor |
 14 |
 15 |
 16 |
 17 Fästing (Amblyomma gemma) Fästing Amblyomma gemma troligen från besök i Tanzania december 2014 – hittad i badrummet i Strängnäs. Lever på stora växtätare som giraffer och bufflar. |
 18 |
 19 |
 20 |
 21 Grön bärfis, nymf Grön bärfis eller grönt stinkfly (Palomena prasina) tillhör familjen bärfisar och är utbredd över större delen av Europa, samt i tempererade delar av Asien och norra Afrika. De fullbildade insekterna har en kroppslängd på omkring 11 till 14 millimeter. Färgen på kroppen är övervägande grönaktig, utom på täckvingarnas hinnartade del, hemelytron, som är mörkare brunsvart. Ovansidan på kroppen har en fin rödbrunaktig punktstruktur, särskilt framträdande på skutellen. Antennerna har fem leder och blir mörkare ut mot spetsen. Benen är gulgrönaktiga. På sensommaren börjar den gröna bärfisens färg gå över till mer brunaktig och när hösten kommer är bärfisen mer brun än grön i färgen. Detta är en anpassning för övervintringen och bärfisen får tillbaka sin gröna färg igen framåt våren. Mundelarna är sugande och den livnär sig på saft från olika växter. Den kan också suga på bär. Utvecklingen från ägg till imago sker som hos andra halvvingar genom ofullständig förvandling. Nymferna liknar de fullbildade insekterna men är vinglösa och kan ha mörkare fläckar (Wikipedia). |
 22 Guldbagge i paradisbuske Guldbaggar (Cetoniidae) är en familj av skalbaggar och ingår i överfamiljen Scarabaeoidea. Genom sin lilla kullriga kropp samt sina ovan platta täckvingar, som lämnar bakkroppens spets obetäckt, skiljer sig familjen från övriga bladhorningar. I Afrika finns en mängd guldbaggar som strålar av praktfulla, metallglänsande färger och ibland når betydande storlek, som de väldiga goliatbaggarna. En del guldbaggar, däribland de i Sverige förekommande arterna gräsgrön guldbagge (Cetonia aurata) och olivgrön guldbagge (Potosia cuprea), utmärker sig genom att kunna flyga med slutna täckvingar, i stället för som hos andra skalbaggar, med täckvingarna utspärrade åt sidorna. Det beror på att täckvingarnas kant på yttersidan nära basen är försedd med en utskärning, genom vilken flygvingarna kan fällas ut. Larverna är stora och tjocka, till färgen vitaktiga, med gulbrunt, starkare kitinpansrat huvud (Wikipedia). |
 23 |
 24 |
 25 |
 26 |
 27 |
 28 |
 29 |
 30 |
 31 |
 32 Nyckelpiga |
 33 |
 34 |
 35 |
 36 |
 37 Pärlemorfjäril vid Nynäs slott |
 38 Randig skulderbock (Oxymirus cursor) |
 39 |
 40 |
 41 |
 42 Slåttergräsfjäril (Maniola jurtina) är en fjärilsart i familjen praktfjärilar. Vingspannet varierar mellan 36 och 49 millimeter, på olika individer. Ovansidan på hanen är mörkt brun. I framhörnet på framvingen finns en svart fläck omgiven av ett litet, diffust orange fält och med en vit mittprick. Sådana fläckar kallas ögonfläckar eftersom de liknar ögon och deras syfte är att skrämma rovdjur som vill äta upp fjärilen. Honans ovansida liknar hanens, men det orange fältet omkring ögonfläcken är större. Hanen och honan är ganska lika varandra på undersidan. Där är framvingen orange med ljusbrun ytterkant och en svart ögonfläck i framhörnet. Bakvingen är ljusbrun och har ett grått till gulvitt band tvärs över. I detta band finns ofta några små svarta fläckar. Värdväxter, de växter larven lever på och äter av, är olika gräs bland annat arter i svingelsläktet, skaftingsläktet och kavlesläktet. Flygtiden, den period när fjärilen är fullvuxen, imago, infaller i juni-augusti. Dess habitat, miljön den lever i, är marker med gräs, till exempel slåtterängar (Wikipedia). |
 43 |
 44 Stor Tordyvel |
 45 |
 46 Större frågeteckenbock på smörblomma vid naturstigen |
 47 |
 48 |
 49 Svävfluga (Hemipenthes maurus) Svävflugor, Bombyli´idae, familj flugor som har världsvid utbredning och omfattar ca 3000 arter, varav i Sverige 22, vilka är små-medelstora och har kort, klumpig kropp. Vissa är bi- eller humlelika med lång sugsnabel och svävar framför blommorna medan de suger nektar. Andra är mörka med svarttecknade vingar (sorgflugor) och kort sugsnabel. Larverna lever som parasitoider eller boparasiter hos solitära bin och myror, i gräshoppsägg eller i fjärilslarver; vissa är hyperparasitoider. |
 50 Tegelbock, hona. Tegelbock är en skalbagge i familjen långhorningar. Tegelbocken är mellan 9 och 13 millimeter lång. Honan har klarröda täckvingar medan hanens är gulbrunaktiga. Resten av skalbaggen är svart. Hanens antenner har tre fjärdedelar av kroppens längd, honans är lite kortare. Tegelbocken lever i barrskog. Larverna utvecklas i gammal död ved av tall och gran, samma stam kan användas i årtionden. Både lågor och högstubbar utnyttjas, men veden ska vara relativt torr. Larvutvecklingen tar åtminstone två år. De vuxna skalbaggarna kan ses på blommor från midsommar till slutet av juli, till exempel på mjölkört, älggräs, röllika och prästkrage (Wikipedia). |
 51 Timmerman |
 52 |
 53 Parande skinnbaggar Ängsblombock (Stenurella melanura) är en skalbagge i familjen långhorningar. Den blir i Sverige 7 till 11 millimeter lång. Vanligt förekommande i norra Europa där den kan ses födosökande under juni och juli på olika blommande växter i skogsbryn och skyddade lägen. I Sverige uppträder den adulta skalbaggen som regel först i juli månad. Både honor och hannar kan para sig flera gånger och hannarna dröjer sig ofta kvar på honan för att förhindra att hon parar sig med andra hannar. Parningsframgång för olika stora hannar sammanhänger bland annat med mikroklimatologiska variabler (Wikipedia mfl). |
Pictures from my cats over the years